Hjem   

Nyheter

Om rasen

Helse

Avl

Valper

Resultater

Galleri

Skryteside

Linker

Gjestebok

Kontakt

Här presenterar avelskommittèen sitt arbete

 

Tänker du ta en valpkull?
Läs detta först!!

 

En liten information från Svenska Kennelklubben (SKK)

Tikägare
Att ha en valpkull är både roligt och lärorikt MEN - i samma stund som du har beslutat dig för att ta en kull valpar på din tik är du uppfödare och har också tagit på dig ett stort ansvar; gentemot tiken, valparna, rasen och valpköparna. Det ansvaret upphör inte i och med att valparna lämnar dig som uppfödare.

Som uppfödare har du också ett ansvar för dolda fel hos valparna; ett ansvar somsträcker sig 3 år framåt från valparnas leverans. I praktiken innebär detta att du som uppfödare kan hållas ansvarig för eventuella defekter hos valpen. Granska din hund med kritisk blick. Är hon verkligen så bra att hon kan tillföra rasen något genom att användas i avel? Kom ihåg att du måste kunna se dina valpköpare i ögonen, så var ärlig emot dig själv! Är hon fullt frisk och har hon ett önskvärt och rastypiskt temperament? Om det är en hundras som har ett specifikt användningsområde, har hon visat sig besitta de egenskaper som är eftersträvansvärda för att kunna utföra dessa arbetsuppgifter?

Gå inte på den gamla myten att en aggressiv tik "lugnar ner sig" om hon får en kull valpar. En aggressiv hund ska inte gå i avel - punkt och slut. Risken är stor att tiken präglar sina valpar på ett negativt sätt och det finns heller inga som helst vetenskapliga bevis för att en aggressiv tik blir snällare av en kull valpar, snarare tvärtom. Hon kommer förmodlingen att vakta sina valpar!

Vissa hävdar också att tikar som haft en valpkull ej skulle drabbas av livmoderinflammation (en ganska vanlig sjukdomsorsak hos äldre tikar). Det finns dock inga belägg för att tikar som haft valpar skulle drabbas av sjukdomen i mindre utsträckning än icke-valpande tikar.

Kontakta din uppfödare
Börja gärna med att kontakta din hunds uppfödare. Denne kan förse dig med ovärderlig information beträffande din hunds släkt m.m

Han/hon kan också ge dig upplysningar om olika problem som kan tänkas dyka upp i vissa kombinationer. Deeutom kan uppfödaren kanske bistå med råd och hjälp i samband med parningen och valpning.

Uppfödaren har kanske också kännedom om lämpliga hanhundar.

Vad känner du till om din ras?
Som uppfödare förväntas du känna till det mesta om din ras. Valpköparna som så småningom kommer för att se ut sina valpar utgår ifrån att du har kunskaper om allt och lite till.

I deras ögon är det du som är proffset och ju mer kunskap du har, dessto större förtroende kommer du att åtnjuta i valpköparnas ögon. Dessutom förväntar sig säkert valpköparna att de ska kunna vända sig till dig för hjälp även efter det att valpen är levererad. Har du kunskap om rasens historik? Om kunskapen brister - Läs på!

Du kan säkert få en del information genom rasklubben men också genom att titta under SKK Shop där det finns en mängd böcker. Du kan naturligtvis även besöka ett bibliotek.

Rasens användningsområde?
I så fall är det även lämpligt att du vet lite om rasens arbetssätt och arbetsegenskaper. Valpköparna som vänder sig till dig kommer att förvänta sig att du kan detta och att du kan ge dem korrekt information. Det bästa är naturligtvis, om du äger en ras som har ett specifikt användningsområde som tex jakt eller bruks, att du själv har erfarenhet av att starta på prov och träna hund. Rasklubben kan ge dig information om provregler m.m.

Känner du till rasstandarden?
Varje ras har en rasstandard som beskriver hur en idealisk individ av rasen bör se ut. Naturligtvis finns inga perfekta exemplar i verkligheten, alla hundar har någon eller några brister. Målsättningen hos alla uppfödare ska dock vara att föda upp hundar som så mycket som möjligt efterlikna rasstandardens beskrivning. Rasstandarden kan du rekvirera från SKK:s informationsavdelning, eller få från din rasklubb.

Vilka krav ställs för registrering?
Kraven för registrering varierar ganska stort mellan olika raser. Du kan beställa SKK:s regestreringsbestämmelser för att få information om vad som gäller för just din ras.

Det är viktigt att du tar reda på vad som gäller för i god tid innan parningen så att du har möjlighet att eventuellt meritera din tik.

Även om du inte är utställningsintresserad kan det vara lämpligt att tiken är utställd åtminstone en gång. Det är alltid bra att få en mer objektiv bedömning av sin hund och får tiken dessutom en fin kritik av domaren kan man förmoda att det också blir lättare att få tag i en bra hanhund.

Med föräldradjur som är meriterade på något sätt (dvs tex har lägst ett 2:a pris på utställning) är det dessutom billigare registreringsavgift. För att få registrera valpar är dessutom kravet att du ska vara medlem i SKK eller någon till SKK ansluten specielklubb.

Hälsoprogram
SKK har sedan många år tillbaka ett hälsoprogram för sundare och friskare hundar. Detta innebär att ett stort antal raser måste undersökas med avseende på vissa ärftliga sjukdomar för att få registrera avkomma. Vilka bestämmelser som gäller för just din ras kan du också läsa i registreringsbestämmelserna. Förutom hälsoprogrammet kan rasklubben ibland sätta upp regler för att de ska hänvisa blivande valpköpare till valpkullen. I dessa regler kan både krav på provmeriter hos föräldradjuren och krav på ytterligare hälsoundersökning ingå. Mer om detta får du veta om du kontaktar rasklubben.

 

Skulle din tik vid en sådan hälsoundersökning visa sig behäftad med en ärftlig defekt ska du naturligtvis avstå från att ta valpar på henne. Även om din tik inte uppvisar symtom eller verkar må dåligt så vill du säkert inte bidra till att sprida sjukdomen vidare.

I SKK:s Grundregler finns text som handlar om detta. Låt aldrig din tik gå i avel av enbart sentimentala skäl dvs enbart för det faktum att du själv så gärna vill ha en son eller dotter. Den ena hunden kan aldrig bli en kopia av den andra och det måste finnas några fler skäl till en parning än att du själv vill ha ett barn till din hund.

Du måste känna till SKK:s grundregler!
Som medlem i SKK förbinder du dig att följa SKK:s grundregler för hunduppfödning och överlåtelse av hund. Grundreglerna finns även i SKK:s Registreringsbestämmelser. Dessa regler kan ses som etiska regler och anger hur uppfödning, försäljning och hundhantering ska gå till.

Parning
Om du har kommit så långt att du bestämt dig för att ta en valpkull vid tikens nästa löp och inte har fått hjälp med val av partner av uppfödaren, kan du vända dig till rasklubbens avelsråd.

Var ute i god tid och vänta inte med att söka efter en hanhund tills tiken redan har börjat att löpa. Avelsrådet kan hjälpa dig med en lista över hanar som står till förfogande för avel och också ge dig allmän information om dessa hanhundar. Dessutom kan avelsrådet informera om parningsavgift.

Se gärna till att träffa den tilltänkta hanhunden innnan parningen så att du kan bilda dig en uppfattning om hans utseende och temperament (om du inte träffat honom tidigare). Naturligtvis bör du ställa lika höga krav på honom som du gör med din tik. Om hanhunden har haft valpar tidigare kan du enkelt, mot en liten avgift, beställa via SKK:s informationsavdelning (tel. 08-795 30 30 ) eller beställa en lista med statistik över dennes avkommor (meriter samt hälsoundersökning).

Var ute i god tid och skriv ett parningsavtal med hanhundsägaren så att ni reglerar hur mycket och när ersättning till denne ska erläggas. Parningsavtal kan du beställa från SKK. Det vanligaste förfarandet vid parning är att tiken åker till hanhunden. Om hanhunden kommer till dig har ägaren rätt att begära reseersättning.

Tiken brukar oftast komma in i höglöp, dvs bli parningsvillig, mellan 9:e och 12:e dygnet, men det finns exempel på tikar som blivit parade så tidigt som på 5:e dygnet och så sent som på 20:e. Kalkylera därför redan i förväg med att det kan bli många turer fram och tillbaka till hanhunden. Har man väldigt långt att åka till hanhunden kan man gå till veterinären och ta ett prov för att se om tiken är i höglöp.

Passa även på att avmaska tiken i samband med parningen.

Dräktighet
Efter parningen kommer en tid av väntan och förväntan. Tecken på dräktighet som du sälv kan observera är viss vulvasvullnad som kvarstår efter löpet, tiken kan vara illamående i 3:e och /eller 5:e veckan, spen - och juverförstoring i 5:e veckan, klar, lite seg flytning från 5:e veckan, fosterrörelser kan kännas och ses från 7:e veckan. (Tiken går dräktig i 63 dygn = 9 veckor). Under denna tid kan det vara lämpligt att repetera det du tidigare har läst på om valpning osv.

Gör en koll av husapoteket och se till att det allra nödvändigaste finns hemma. Gör så småningom också iordning en valplåda där tiken kan få vara ifred från stojande barn och eventuellt andra hundar som finns i familjen. Tänk på att tiken kan behöva ett kraftigare foder mot slutet av dräktigheten.

Nu kan du även passa på att kontakta ditt försäkringsbolag för att se vilka regler som gäller för dolda fel. Som uppfödare har du nämligen ett ansvar för eventuella dolda fel hos valpen upp till 3 år efter leverans.

För att inte riskera en framtida ekonomisk förlust bör du därför teckna en uppfödarförsäkring.

Valpkullen
När tiken väl nedkommit med valparna infaller en tid med relativt lugn. Kontrollera de nyfödda valparna med avseende på nos, läppar, gomtak, analöppning, könsorgan och navelsträng så att allt ser normalt ut. De första veckorna sköter tiken och valparna mer eller mindre sig själva och bör även få ha ganska mycket lugn och ro (naturligtvis ska de inte lämnas ensamma). Valpar föds döva och blinda och brukar öppna ögonen 10-12 dagar efter födseln. Hörseln utvecklas ungefär samtidigt. Vanligtvis brukar man börja avvänja valparna, dvs börja ge dem annan mat än tikens mjölk vid 3-4 veckors ålder. Har man dock en mycket stor kull kan man behöva stödmata valparna tidigare och kanske även avvänja dem tidigare. Här får du använda sunt förnuft och kanske konsultera någon erfaren uppfödare. Försök dock att undvika att avvänja valparna för tidigt.

I 3:e levnadsveckan börjar man också att avmaska valparna. Avmaskningen skall sedan ske var 14:e dag tills valparna lämnat uppfödaren. Tiken bör avmaskas samtidigt som valparna. Från valparnas 3:e levnadsvecka börjar den viktiga präglingsperioden. Det är nu valparna lär sig vilken art de tillhör och det är också oerhört viktigt att valparna har mycket kontakt med människor under denna period. Naturligtvis måste valparna fortfarande få sova i lugn och ro, men de bör från och med denna periods början bli vana vid att hanteras av människor. Präglingsperioden pågår fram till 12:e levnadsveckan och är i hög grad avgörande för hur valpen kommer att bte sig mot andra hundar och människor i fortsättningen.

Registrering
Valparna ska naturligtvis registreras i Svenska Kennelklubben. När du väljer att skicka in registreringsanmälan är lite av en smaksak, men du kan skicka den så fort valparna är födda om du så skulle önska. Observera att du måste registrera hela kulle, du kan alltså inte välja att registrera några valpar och låta några förbli oregistrerade.

Det kan vara bra att känna till att en automatisk försäkring som Agria tillhandahåller ingår i registreringsavgiften träder i kraft från det att valparna fyllt 5 veckor - under förutsättning att de då är registrerade hos SKK. Denna försäkring täcker endast liv och med förbehållet att valpen inte avlidit av medfödd skada eller defekt.

På registreringsanmälan ska du fylla i uppgifter om tiken, hanen samt antalet födda valpar mm. Du måste själv hitta på namn åt valparna. Registreringsanmälan ska även skrivas under av hanhundsägaren. Under förutsättning att registreringsanmälan är korrekt ifylld så tar det ca 5 arbetsdagar från det att SKK har fått in anmälan tills du har registreringshandlingarna på posten. Handlingarna skickas mot postförskott och med dem följer också köpeavtal, broschyren Välkommen valp och videon Välkommen valp.

ID-märkning
I SKK:s grundregler finns en punkt som säger att valp ska levereras ID-märkt. När valparna är mellan 6 och 8 veckor gamla är det dags att ID-märka dem. Det finns idag två olika metoder för ID-märkning: tatuering i örat eller chipmärkning. När valparna är i denna ålder kan ID-märkningen utföras av en utbildad ID-märkare, det behövs alltså inte göras av en veterinär. Namn på utbildade ID-märkare i ditt län kan d få från SKK:s informationsavdelning.

Ägaranmälan
Från och med den 1 januari 2001 är det obligatoriskt att ID-märka sin hund och registrera sitt ägarskap i ett centralt hundregister. Det är hundägaren som är ansvarig för att hunden är ID-märkt och att ägarregistrering har skett. Som uppfödare är det dock viktigt att följa Svenska Kennelklubbens grundregler. Enligt punkt 4:4 i dessa regler ska uppfödaren ID-märka sina registrerade hundar innan de levereras.

Vidare går att läsa i grundreglerna; "Det åligger varje uppfödare att vid försäljning tillse att samtliga försålda valpar ägarregistreras".

Om du som uppfödare inte sålt alla valpar måste DU ägarregistrera de hundar du har kvar eftersom lagen säger att ALLA hundar ska märkas och ägarregistreras innan fyra månaders ålder.

Lycka till!
Välkommen att ta kontakt med SKK:s informationsavdelning vid funderingar!


 

Hanhundsägare
Många som äger en hanhund tror att hanen mår dåligt av att aldrig få para en tik. Bland vilda hunddjur är det dock endast den ranghögste som får para den ranghögsta tiken och skulle våra hundar få leva i flockar utan mänsklig inblandning så skulle det gå till på samma sätt.

En hund är en hund, glöm inte det!

Har du bestämt dig för att låta din hanhund gå i avel bör du också betänka att hunden kan komma att uppfatta det som att den "klättrat" uppåt på rangskalan, vilket i vissa fall kan innebära att hunden blir kaxigare mot andra individer av samma kön.

Granska din hund med kritisk blick. Är han en god rasrepresentant, inte bara i dina ögon? Har han ett önskvärt och rastypiskt temperament? Om det är en hundras som har ett specifikt användningsområde, har han visat sig besitta de egenskaper som är eftersträvansvärda för att kunna utföra dessa arbetsuppgifter? Är han fullt frisk? Om du kan svara ett ärligt ja på samtliga frågor kan du gå vidare.

Meritering
Om din hane är utställd med viss framgång eller på annat sätt officiellt sätt visat sin duglighet brukar tikägarna själva höra av sig med intresseförfrågantill dig. Är din hund en "hemmaund" kan du börja med att kontakta rasklubben som kan ge dig information om vilka krav klubben ställer för att hanen ska finnas med på listan över hanar som står till förfogande för avel. Det är ganska vanligt att rasklubben tex kräver att hunden ska vara utställd med ett visst pris så det kan kanske vara en bra början att anmäla hunden till utställning. Får din hane dessutom en fin kritik av domaren så är chansen betydligt större att han ska bli efterfrågad av ägare till kvalitetsmässigt goda tikar.

Kontakta in uppfödare
Ofta är det klokt att kontakta hanhundens uppfödare. Denna person har en stor kunskapskälla att ösa ur och kan säkert ge dig en hel del information om din hanes kullsyskon och övrig släkt. Kanske är t om uppfödaren själv intresserad av att använda din hane?

Registreringsbestämmelser och SKK:s hälsoprogram
För olika raser finns olika bestämmelser för att man ska få registrera valpar. För en hel del raser krävs det bl a att föräldradjuren ska vara undersökta med avseende på vissa ärftliga defekter. Avsikten med detta är naturligtvis att minimera risken för att avkomman ska drabbas av sjukdom.

 

Har du kontrollerat vad som gäller för just din ras? Om inte, ta reda på om, och i så fall på vilket sätt, din ras är berörd av hälsoprogrammet. Du kan även finna denna information i SKK:s registreringsbestämmelser.

I registreringsbestämmelserna finner du även SKK:s grundregler för uppfödning och överlåtelse av hund, regler som du är skyldig att känna till.

Om du inte ställt ut din hane så krävs det dessutom att du skaffar ett testikelintyg från din veterinär. Det innebär att veterinären på en särskild blankett ska intyga att din hane har två normalt utvecklade och belägna testiklar.

Ta reda på bestämmelserna i god tid innan så att du, om du inte redan har gjort det, kan undersöka din hane med avseende på den / de i hälsoprogrammet angivna sjukdomarna. Skulle det visa sig att din hane är behäftad med någon defekt ska han naturligtvis inte, även om han själv inte lider av sjukdomen, gå i avel.

I SKK:s grundregler finns text som handlar om detta.
Låt aldrig din hane gå i avel av enbart sentimentala skäl, dvs enbart för det faktum att du själv så gärna vill ha en son eller dotter.

Den ena hunden kan aldrig bli en kopia av den andra och det måste finnas fler skäl till en parning än att du själv vill ha en avkomma efter din hund.

Hur går jag vidare?
Du har nu kommit så långt att din hane uppfyller SKK:s och rasklubbens krav och du har också fått en förfrågan från en tikägare. Nu ska du naturligtvis försöka att ta reda på så mycket som möjligt om tiken och gärna även tikens föräldrar och kullsyskon.

Även om det är tikägaren som kommer att stå som uppfödare kommer du som hanhundsägare att få bära en del av "hundhuvudet" om något skulle gå på tok med valparna. Senare tids forskning visar också att tiken har en mycket stor del i hur valparna kommer att utvecklas så var noga när du bedömer tiken både till utseende och mentalitet.

Ett vanligt argument från hanhundsägare är att ägaren av en undermålig tik kommer att använda tiken i avel oavsett om jag som hanhundsägare säger nej eller inte. Jag kan därför lika gärna låta min hane para denna tik. då får ju valprna åtminstone en "bra" förälder. Visst är det sant att kanske tiken går i avel i vilket fall som helst, men varför ska du och din hanhund bidra till användandet av avelsdjur som egentligen inte uppfyller dina krav?

Om du som hanhundsägare visar omdöme och kanske t om någon gång tackar nej till en förfrågan från en tikägare gör detta inte att du förlorar i respekt hos dem som är genuint intresserade av rasens fortsatta goda utveckling.

Om du anser att tiken uppfyller dina önskemål, gör du upp med tikägaren om när parning bör beräknas bli aktuell och hur mycket, samt när, avgift ska erläggas till dig. Kontakta gärna rasklubben som kan ge information om vilka parningsavgifter som är brukligt inom rasen. Skriv också ett parningsavtal. Det är alltid klokt att ha ett skriftligt avtal om vad som ska gälla för att undvika framtida missförstånd och osämja.

Parning
När det är dags för parning brukar oftast tikägaren komma till hanhundsägaren. Om du måste åka till tikägaren har du rätt att begära reseersättning.

Den s k språngavgiften (själva avgiften för parningen) brukar oftast erläggas av tikägaren direkt i samband med parningen, men det är inget som hindrar att ni gör en annan överenskommelse. Se bara till att denna överenskommelse är skriftlig.

Om du har en oerfaren hanhund så försök se till att ni har god tid på er. En del raser kräver lite mer kunskap än andra i samband med parning, men om tikägaren har varit med förut brukar det inte vara några problem. Har ingen av er varit med om en parning tidigare kan det vara klokt att be någon mer erfaren person närvara.

Valparna
Om allt går enligt planerna kommer tikägaren att kontakta dig när valparna har blivit födda. Så småningom kommer du också att bli ombedd att skriva under registreringsanmälan av valparna.

 

Glöm aldrig bort att du som hanhundsägare har ett nästan lika stort ansvar som tikägaren för den produkt - valparna - som ni tillsammans producerar. Genom att använda gott omdöme i ditt val av partner kan du på ett positivt sätt bidra till rasens utveckling.

Lycka till!
Välkommen att kontakta Skk:s informationsavdelning vid funderingar

 

Rapport från det internationella heeler-mötet i Leigh, November 2004

I slutet av november 2004, åkte undertecknad. Loulou Eklund, Maria Senbom samt Lena Eliasson-Siversson till England för att närvara vid det internationella möte, som vår klubb initierat hösten 2003. 53 personer deltog på mötet som i allra högsta grad kan betecknas internationellt eftersom heeler-vänner från England, Sverige, Finland, USA och Holland slutit upp. På agendan för dagen fanns såväl rapporter från varje klubb men även från länder som USA och Holland där man ännu inte grundat någon förening. Specialinbjudna gäster deltog också.

Huvudtalarna var Jeff Sampson och Stuart Ellis. Jeff Sampson representerade den engelska kennelklubben. Han är en av de mest betydande genetikerna vid den engelska kennelklubben och hans föredrag gav en utmärkt bild av såväl enkla genetiska lagar som arvsgång vid olika sjukdomar. Jeff pekade på det faktum att mänskliga gener och hundens gener visar många likheter. Hos människor nämnde Jeff, har man idag hittat upp till 40 000 sjukdomar som kan anses vara genetiskt betingade medan man hos hunden känner till ca 400. Ca 75% av dessa sjukdomar orsakas av en ensam gen vilket gör att man idag intresserar sig mycket för detta inom genforskning.

Just när det gäller vår ras Lancashire Heeler så är det PLL, linsluxation, som man diskuterar mest. Här betonade Jeff att man idag anser sig vara säker på att PLL beror på en recessiv gen, vilket betyder att om en hund får linsluxation, så måste båda föräldradjuren vara bärare. På samma sätt blir det om en hund med linsluxation redan har avkomma, då betecknas den avkomman som bärare. Sampson poängterade vikten av att utveckla ett DNA test för att kunna identifiera bärare av de sjuka anlagen/generna, precis som det DNA test som Optigen nu har klart för att kunna identifiera CEA. Här hyste Jeff gott hopp att vi snart ska ha ett DNA test för linsluxation klart. Många frågeställningar dök upp under Jeffs intressanta föredrag och Jeff gav klara svar. Särskilt poängterade han det faktum att rasen är liten och att sunt förnuft måste råda, att man inte kan utesluta alla hundar från avel bara för att hundar på dennes stamtavla är bärare eller har fått linsluxation. Det viktigaste är att alla ögonlyser sina avelsdjur kontnuerligt och att man delar med sig av sin information och sina kunskaper till andra.

Jeff var ytterst positiv om DNA test för linsluxation och avslutade sitt föredrag med att säga att det är av yttersta vikt att man inte anklagar varandra då en hund drabbas av PLL utan att vi nu ska fortsätta vårt jobb med rasen till dess att vi har ett tillförlitligt test på marknaden.

Nästa talare var en kvinna som heter Margaret McFarlane som talade om CEA, samlingsnamn för sjukdomar i ögat som av namnet att döma först uppdagats hos rasen Collie. Hon berättade att redan under tidigt 80-tal, närmare bestämt 1982, fanns det rapporter som vittnade om Katarakt hos Lancashire Heeler. Den i England välkände professorn, Peter Bedford ska ha sagt att det verkade som om katarakt var det enda hälsoproblem som heelern hade, men det fanns också kända fall av CEA hos heeler. Margaret berättade att man inte trodde att CEA var ärftligt och att man ansåg att linsluxation mest berodde på en traumastituation, tex slag emot ögat, olycka etc.

Så bestämde man sig för att ögonlysa hundar i samband med en utställning och detta gjordes 1996 första gången. Då ögonlystes enligt Margaret, inte mindre än 117 hundar. Då fann man 16 fall av CEA och 1 fall av linsluxation. Margaret avslutade med att säga att ingen är fullärd och att det vore bra om vi alla delade med oss av den information vi har.

Näste talare var Dick Koster från Holland. Dick hade valt att berätta om hur man jobbat med de olika hälsoproblemen som man haft inom rasen Kuvasz och hur man lyckats ganska bra med sitt hälsoprogram. Sedan presenterade han sitt eget system för riskberäkning som han kallar för RTL - system. Detta system verkar ha stora likheter med det system som klubben för tysk Jaktterrier arbetat med sedan länge, nämligen det sk LL - värdet. I Sverige jobbar vi sedan länge med lathunden som även det kan utföra defektberäkning.

Efter detta presenterade Stuart Ellis sig. Han är en av de främsta ögonspecialisterna i England för tillfället och en av de absolut främsta när det gäller vår ras. Han talade om de olika ögonsjukdomarna som en heeler kan ha. Han pekade ut PLL, som det värsta, där operation ofta är den enda utvägen men där man i vissa fall kan fördröja förloppet med ögondropparna Xalatan. När det gällde andra ögonsjukdomar som tex CEA betonade Ellis att det inte alls står i samma prioritet som linsluxation. CEA ställer sällan till med allvarliga problem, ibland kan en hund dock ha Colobom vilket är ett allvarligare tillstånd. Vissa andra åkommor som ex. PHPV, PHTVL, RD och persisterande Hyaloid kärl betecknar Stuart som tillstånd av mindre betydelsefull karaktär.

Ibland får vissa av våra valpar PPM och det har diskuterats huruvida det är ett problem i rasen. Här menade Ellis att PPM hos heeler har verkat vara sådand som försvinner alltså ett tillstånd som inte är persisterande och att därför var av den uppfattningen att PPM inte var ett problem för rasen.

Vår svenska rapport gjordes av Susanne Nilsson, ordförande i SLHK. Vi berättade om vårt hälsoprogram för heeler, att vi ögonlyser föräldradjuren innan parning, patellatestar avelsdjur samt ögonlyser valparna innan försäljning. Vi informerade också om att vi har ett stigande intresse också för temperamentet och att fler vill mentalbeskriva sina heelers. Vi gav rapport om vårt svenska system med all information som skickas in till SKK direkt från veterinären för att sedan publiceras på hunddata, något som vi är rätt ensamma om, även om Finland planerar något liknande.

Susanne avslutade med att ge följande ord på vägen från det svenska avelsrådet till alla åhörare:
  1. Ögonlys Era hundar
  2. Glöm inte bort temperamentet
  3. Glöm inte bort rasstandarden - det är den som ligger till grund för vår ras
  4. Samarbeta
  5. Använd fler hundar i avel - istället för den snygge, välanvände hanen, använd hans bror!
  6. Vidga avelsbasen!
  7. Var ärlig!
  8. Håll inavelsgraden nere.
  9. Välkomna nya personer in i rasen och klubben
10. Var aktiv, håll dig informerad.
11. Fortsätt arbeta för rasen - om vi slutar jobba för rasen, vad händer då?

Från Finland informerade Lilian Hakkarainen, sekreterare i Finska Heeler Klubben. Lillian berättade att det finns 139 heeler i Finland. De flesta är ögonlysta. Hälsoläget verkar gott men Lillian påtalade också att de flesta heeler i Finland ännu är unga. Man jobbar nu för fullt med att skriva strategier för avel. Finland har också iordningställt en årsbok innehållande hälsoresultat och denna årsbok finns att köpa till en mindre kostnad, vänd Er då till Lillian Hakkarainen.

Rapporten från USA presenterades av tillresta Jayne Hoesteroy. Hon trodde att de nu hade ca 37 heeler där. Hon kunde inte för stunden ge så mycket information mycket beroende på att det är svårt att samla information från heelerägarna, alla bor ju så långt ifrån varandra. Antalet kullar födda i USA låg någonstans runt 4 trodde Jayne.

Slutligen tog Julie Swann till orda och gav en kort rapport för läget i den engelska heeler klubben. En särskild lista har utarbetats där man presenterar såväl ögonlysta heelers som hundar som har fått linsluxation eller CEA. I övrigt hänvisade hon till den rapport som gavs vid den svenska träffen i Hällevadsholm 2003.

Det var en sanneligen intressant dag med många spännande talare och många möten med människor från olika delar av heeler - världen. Åsikterna är många och det gavs inte mycket tid dör diskussion. Finland har bjudit in till nästa möte 2006. Det var med stolthet och glädje som vi medlemmar från Sverige noterade, att det vi satte igång med en första träff i Hällevadsholm år 2003 i november, nu ett år senare hade samlat närmare 55 personer i England, Leigh. Låt oss suga på den karamellen och fortsätta att hoppas på ett gott samarbete länderna emellan även i framtiden.

Hälsningar
Avelskommittèen
 

Copyright © 2008  www.lancashireheeler.no   post@lancashireheeler.no